Ragnar Östbergs skapelse Sveateatern var från mitten av 1960-talet och ett tjugotal år framåt filmstudions hemvist
Sundsvalls Filmstudio
11/4 1945 – 11/4 1970
ATT SUNDSVALLS FILMSTUDIO har varit verksam i 25 år – studion är därmed en av de allra äldsta i landet – har vi inom den nuvarande styrelsen velat celebrera med lite extra festligheter. På styrelsens uppdrag har Jack Geller och Roger Teréus försökt rädda några minnen från de gångna åren undan glömskan. Svårigheterna har varit stora. Det tillgängliga källmaterialet är inte alltför rikligt och minnet sviker ofta. Dessutom lägger ofta tidsfaktorn hinder i vägen. Ambition har dock inte saknats.
Vi hoppas, att deras lilla historik skall kunna ge en bild av det viktigaste som hänt under årens lopp.
Styrelsen
SUNDSVALLS FILMSTUDIO såg dagens ljus i en dunkel källare. I det andra världskrigets sista skälvande veckor – den 11 april för 25 år sedan – samlades ett tjugofemtal filmentusiaster – det hette så på den tiden – i W:6 fuktiga jordvalv. Vid stearinljusens fladdrande sken drogs riktlinjerna upp för en filmstudio i Sundsvall, sedan initiativtagarna kapten Ragnar Westlin på Lv 5 och redaktör J B Vedin talat sig varma för saken.
En interimstyrelse, som skulle leda studions första stapplande steg, tillsattes, och den kom att bestå av kapten R Westlin, fröken Karin Berg, redaktör Jack Geller och kriminalkonstapel T Palén. Sedan interimstyrelsen under två sammanträden utarbetat förslag till stadgar, samlades man den 3 juni 1945 på Hotel Knaust, där stadgeförslaget lades fram och antogs med några smärre ändringar. Som förebild hade man haft Göteborgs Filmsällskap. Därefter valdes styrelse. Till filmstudions ordförande utsågs läroverksadjunkt Stig Watz, som på ett klokt, skickligt och föredömligt sätt ledde studions arbete till 1964, då han flyttade till Göteborg. Övriga styrelsemedlemmar blev kapten R Westlin, fröken Karin Berg, driftsförman Ewald Nilsson, distriktschef Einar Sjögren, redaktör Jack Geller och fotograf Holger Larsson.
Premiärfilmen för den nybildade studion var Julien Duviviers film Drömmarnas vals, skådeplats Saga, som under en lång följd av år blev studiosn eget lilla smultronställe.
Hösten 1945 bjöds studiomedlemmarna på fem filmer och ett föredrag. Filmerna som visades var Min barndom, Pastor Angelicus och Körkarlen. Ett kortfilmsprogram hade arrangerats på Lv 5, där man fick se en färgfilm om slaget vid Ivojima, samt en kort och en lång militärfilm, vars titlar tydligen var hemligstämplade, eftersom de inte finns med i årsberättelsen. En visning av den ocensurerade versionen av I som här inträden ägde rum på Knaust. Filmens regissör Arne Mattsson hade jämte en av huvudrollsinnehavarna i filmen – Ingrid Borthen – kommit upp för att framlägga de synpunkter som varit grundläggande vid filmens tillkomst. Vid det därpå följande samkvämet utspann sig en mycket livlig diskussion mellan å ena sidan studions medlemmar och å andra sidan de läkare som mött upp från Sidsjöns Sjukhus med dr Osterman i spetsen. Läkarna reagerade häftigt mot filmen och påpekade med skärpa att de förhållanden som skildrades från ett mentalsjukhus inte överensstämde med verklig-heten. Debattens vågor gick därvid så höga att dr Osterman inbjöd de närvarande till en nattlig rond på Sidsjöns Sjukhus för att övertyga sig om att läkarnas uppgifter var riktiga. Det blev en kuslig nattvand-ring på den s k stormen, där det under studiomedlemmarnas besök var tystare än i graven.
Tillsammans med Sundsvalls Föreläsningsförening anordnade studion den 23 oktober en föredragafton på Godtemplarlokalen, där redaktör Per Erik Lindorm, Stockholm, talade över ämnet ”Hur en film blir till”. Kvällen avrundades med supé och diskussion på W:6.
Vid det första verksamhetsårets slut uppgick antalet medlemmar till 136.
VERKSAMHETEN UNDER 1946 var mycket livaktig, då inte mindre än tio filmer visades, bl a Pansarkryssaren Potenkin, Swedenhielms och Seger i Burma, för att nämna några.
Den 20 november hade studion lyckats övertala Bertil Lauritzen att berätta om skolfilm, varför bl a lärarkåren hade inbjudits till sammankomsten, som hölls på Centralhotellet. Den 8 december hölls ett givande möte, varvid redaktör Gösta Werner gav en intressant och levande historik över filmens utveckling. Vid den efterföljande supén kåserade han om filmfestivalen i Cannes.
Medlemsantalet sjönk något under detta andra verksamhetsår och var vid 1946 års slut 99.
1947 BÖRJADE BRA med ett trevligt årsmöte och visning av den franska filmen Millionen, men sedan började det kärva till sig. Sveriges Filmuthyrareförening beslöt att förbjuda sina medlemmar att hyra ut filmer till filmstudios och liknande organisationer, eftersom man fruktade att dessa skulle innebära en minskning av publiktillströmningen till biograferna. Studions energiska styrelse försökte då komma över filmer via ambassader osv. Man fick låna en del kortfilmer och en och annan långfilm, men kvaliteten var inte sådan att den uppfyllde de krav som studiomedlemmarna satt upp för att verksamhet skulle vara meningsfull och givande.
I det läget fann filmstudion ingen annan utväg än att lägga ner verksamheten i väntan på en sinnesändring hos filmuthyrarna.
INTE FÖRRÄN 1953 började det ljusna. På våren detta år bildades nämligen Sveriges Förenade Filmstudios (SFF), en organisation med uppgift att underlätta bildandet av nya studios och hjälpa dem med filmanskaffning och andra praktiska detaljer. Tydligen hade en över-enskommelse träffats med Sveriges Filmuthyrareförening.
I Sundsvall lät man inte gräset gro under fötterna så i december 1953, då SFF var ett faktum, samlades studions tidigare ordförande Stig Watz, dess vice ordförande distriktslantmätare Ragnar Wennersten och styrelseledamoten Jack Geller för att ånyo sparka igång verk-samheten. Intresset var stort och den 30 januari 1954 inleddes säsongen med Mauritz Stillers Herr Arnes penningar.
I den pånyttfödda studions styrelse ingick förutom de tre tidigare nämnda även lektor Bror Fredrik Sanner, sekreterare, överkonstapel J O Hedman, kassör, hovrättsfiskal Börje Duus och tandläkare Kjell Lundblad. Revisorer var civilekonomerna Erik Hagstedt och Kurt Ågren.
Under året visades förutom Herr Arnes penningar även Det gåtfulla leendet, Paradisets barn, Karriär, Kort möte, Hertigen söker nattkvarter, Blå ängeln, Det hände en natt, Ett brott och De röda skorna.
Dessutom anordnades ett samkväm med tesupé på Centralhotellet, där Jack Geller berättade om sina intryck av och upplevelser i Hollywood.
Sundsvalls Filmstudio anslöt sig under året till Sveriges Förenade Filmstudios.
FILMSTUDIONS verksamhet hade åter fått vind i seglen. Åren mellan 1955 och 1960 präglades av stor aktivitet, vilket återspeglades i en snabbt ökande medlemskader. Sålunda uppgick medlemsantalet 1957 till i runt tal 130 och 1960 inregistrerades 160 medlemmar. Under den ovan nämnda perioden visades inte mindre än 61 filmer av skiftande karaktär. Att räkna upp dem alla skulle ta för stort utrymme. Men här några smakprov: Mordet på jultomten, Sju hertigar, Komedin om oss människor, Doktor Caligaris kabinett, Kungliga patrasket, Sista skrattet, Cabirias nätter och Nattens skönheter.
Ett par filmdagar som möttes av stort intresse hölls också under den här femårsperioden. Vid årsmötet den 16 januari berättade under efterföljande samkväm skådespelerskan Vera Smiterlöw om sina filmår och sin senaste amerikavistelse med televisionsframträdande. Den 17 november 1957 talade redaktör Hans Haste om “Filmcensur och frihet” samt om “Filmindustri och filmkonst”. Vid den efterföljande diskussionen framkom många intressanta synpunkter.
Tisdagen den 28 oktober 1958 visades i samarbete med Sundsvalls Föreläsningsförening filmatiseringen av Sven Edvin Saljes roman På dessa skuldror. Föredrag hölls av författaren Harry Ekenstad över ämnet “Människoöden”. Samarbetet inom styrelsen har tydligen varit mycket gott, då den suttit i orubbat bo till 1959 då fru Aggie Lindgren ersattes av fru Anne Marie Jonzon.
I början av 1960-talet kunde en viss nedgång i medlemsantalet konstateras, men studion fortsatte sin verksamhet i oförminskad skala.
I början av 1960-talet började man också på ett mera aktivt sätt pejla medlemmarna önskemål och synpunkter i fråga om filmval, sammanträdestider och dylikt. Inkomna synpunkter har sedan dess legat till grund för styrelsens ställningstaganden i olika frågor. Två nya styrelsemedlemmar - fru Agnes Kjellson och fru Britt Tunander - inträdde i styrelsen under 1960-talet förra hälft.
Jack Geller
VID ÅRSMÖTET 1964 hände något för Filmstudion så originellt att man bytte ordförande. Anledningen var egentligen ganska enkel. Rektor Stig Watz, som stakat ut studions kurs och lett dessöden äda sedan starten, lämnade Sundsvall för att tillträda ett rektorat i Göteborg. Till hans efterträdare valde årsmötet ‘cineasten’ Olaf Kibe, ett val som säkerligen ingen haft anledning att ångra. I sitt jungfrutal i februari var han noga med att påpeka, att han inte skulle kunna ersätta men väl efterträda Stig Watz. Det skall inte betvivlas att blygsamheten var äkta, men när man nu i efterhand ser tillbaka på den period som Olaf Kibe fungerat som ordförande kan man utan överdrift påstå att den var obefogad. Studion har under de senaste sex åren varit aktiv som aldrig förr, vilket inte minst kan avläsas i statistik över antalet medlemmar. Tendensen har hela tiden varit stigande, både 200 och 300 har passerats under den senaste femårsperioden. Det medförde, att studion redan inför vårterminen 1966 hade vuxit ur Saga och fick ett nytt och omtyckt hemvist i Svea. Samtidigt kunde antalet filmer per säsong ökas från fem till sex.
Under de senaste åren har det visat sig svårt att hålla fast vid filmstudiorörelsens ursprungliga målsättning: att hålla filmens förflutna levande. Den kommersiella repertoaren har efter hand blivit allt sämre och enkelspårig, varför studion mer och mer har fått träda in för att försöka fylla de luckor på aktuell lvalitetsfilm som uppstått. Det har medfört att namn som Jean-Luc Godard, Luis Buñuel, Federico Fellini, Bo Widerberg, Robert Bresson etc. ofta förkommit med filmer med mycket sena produktionsår. Utan att överdriva vågar man nog påstå att studion i många fall har utfört ett pionjärsarbete.
Det ökande antalet medlemmar medförde att man snabbt kunde vidga verksamheten med extravisningar, föredrag, spacialimporter osv. Finanserna, som blivit hårt ansträngda i början av 1960-talet, blev bättre, inte minst tack vare fru Maja-Lisa Nenzells sätt att handha kassaförvaltningen.Där hon satt på kassakistan hade hon två önskedrömmar: dels att kassan skulle gå ihop, dels att få se om King Kong. Den första drömmen kunde hon se förverkligad mer än en gång, men tyvärr har hon ännu inte fått möjlighet att återknyta bekantskapen med sin ungdoms idol.
Styrelsen under de senaste sex åren har varit tämligen homogen. Kring sig hade Olaf Kibe till en början fru Anne-Marie Jonzon, fru Agnes Kjellson, adjunkt Wivan Enquist,ingenjör Jan Bergström, bibliotekarie Klas-Victor Lagström och adjunkt Henry Lundström. Som adjungerande ledamöter fungerade under många år de filmbitna gymnasisterna Boris Enquist och Jan Fridholm. Inför årsmötet 1967 hade en rad av de ovan nämnda avsagt sig omval. Nyvalda blev Maja-Lisa Nenzell, Arne Kjellson och Roger Teréus. Det endas som sedan hänt är att våra båda damer trätt tillbaka. Wivan Enquist ersattes av bibliotekarie Hans-Olof Olsson och fru Mayla Teréus har tagit över bevakningen av kasskistan.
De första åren av Olaf Kibes ordförandetid tycks ha gått i den ekonomiska saneringens tecken och några uppgifter om filmiska extravaganser står inte att finna, men i maj 1966 kunde man hälsa den eminente filmkännaren Torsten Jungstedt välkommen, och för säkerhets skull hade man bokat in Hedbergska skolans aula. En dag med polsk film - Rysopsis, Consert och Renaissance - inföll bara en vecka senare, och ytterligare ett par dagar senare kunde man i Stadsbibliotekets Sagogrotta se Buñuels Land utan bröd och Leni Riefenstahls propagandafilm Viljans triumf från partidagen Nürnberg 1934.
De två årens kraftsamling hade nu börjat bära frukt, och på våren 1967 inleddes ett åtminstone ekonomiskt samarbete med ABF, som i mars gjorde det möjligt att ordna en filmhelg som sent skall glömmas. Lördagen den 11 stod Fellinis 8½ på det ordinarie programmet, och på söndagen spädde man på med Julietta och andarna och ett par intressanta kortfilmer av canadensaren, Disneyadepten Stephen Busostow. Till söndagsevenemanget kom filmforskaren Örjan Roth-Lindberg, Uppsala, och höll ett lika kunnigt som stimulerande föredrag om “Färgfilmens språk”.
Bland andra evenemang där studion varit inblandad under senare år kan nämnas en film- och litteraturkväll med författaren och regissören Gösta Ågren, som visade och kommenterade sin långfilm Ballad och talade om sitt författarskap. Medarrangörer var Sundsvalls litterära sällskap och Länsbildningsförbundet. Tillställningen ägde rum i Skönsbergs Folkets hus i november 1969. Dessutom har studion tillsammans med Polska ambassaden i Stockholm arrangerat en lördagsstudio på Museet, där Roger Teréus presenterade den polska kortfilmen.
Hösten 1967 kunde antalet ordinarie visningar än en gång utökas - nu från sex till sju filmer per termin - och samma höst kunde medlemmarna avnjuta en extravisning med ett par verkliga rariteter, Jean Vigos Zero de conduite och L’Atalante, två specialimporter genom Sveriges studentfilmstudios.
ATT FILMSTUDION inte varit främmande för experiment kan man konstatera, om man tittar på höstprogrammet 1968. Då gjordes ett försök med temavisning, ett försök som såvitt man nu kan bedöma slog väl ut. Fem av terminens filmer behandlade temat politiska och sociala problem sedda ur olika synvinklar och ur olika regissörstemperament. I serien ingick bland annat Jiri Sequens Attentat - filmen om mordet på Heydrich, som fått förnyad aktualitet genom sommar-ens ryska våldtäkt på Tjeckoslovakien - Fréd´ric Rossifs Rosor kan inte skjutas från spanska inbördeskrigets dagar och Jules Dassins grekiska frihetsepos Aldrig på en söndag.
I någon mån har också den ursprungliga målsättningen kunnat uppfyllas - Roberto Rosselinis neorealistiska Rom - öppen stad stod på programmet våren 1968 och ett år senare kunde man återse Greta Garbo som Anna Karenina i Clarence Browns film från 1935. Men framför allt genom den klassikerstudio, som under en säsong gick under namnet Cineasten. Vad sägs om D W Griffiths Intolerance (1914/16), Mauritz Stillers Kärlek och journalistik (1912), André Cayattes De älskande i Verona (1948), Alfred Hitchcocks De 39 stegen (1935), Sergej Eisensteins Pansarkryssaren Potemkin (1925) och René Clairs Den italienska halmhatten från 1927.
Problemen med Cineasten var många, inte minst ekonomiska. Den nya studion var en mycket dyr parasit på den stora, och av den anledningen blev den trots sin popularitet en engångsföreteelse. Men sedan de kommunala myndigheternas “sympati” ersatts av klingande kan Cineasten väckas till liv. Det finns alltså all anledning att se 1970-talet an med tillförsikt.
25 ÅR HAR GÅTT sedan den aprilkväll då några entusiaster “vid stearinljusens fladdrande sken” startade den verksamhet som blivit en av de populäraste institutionerna i staden. Det verkar vara en ödets nyck att jubileet firas just denna elbristvår, då stearinljusen åter kommit till heders. I den första styrelsen satt bl a Jack Geller. Efter några års bortavaro återinträdde han i styrelsen igen denna jubileumsvår. Kanske ligger det något betydelsefullt också i det. Cirkeln är i alla fall sluten. Öppen är däremot Sundsvalls Filmstudio, som oförtrutet arbetar vidare för att ge de ständigt större skarorna största möjliga utdelning på insatserna.
Roger Teréus
